Jag kan verkligen fortfarande inte fatta att vi lyckades med det i helgen. Som vi har kämpat för detta jag och Edith!
Hon är en mjuk tik och tycker det är jobbigt när jag går in i för mycket fokus! Och det är ju exakt såklart vad jag gör på tävlingsplanen. Så hon har gått bakom mig, känts nästan som hon varit lite rädd och inte alls sett ut att ha roligt på planen. Och detta har såklart gjort galet ont i mammahjärtat!
Sen bestämde jag mig att istället börja anpassa mig efter Edith. Jag släppte helt på fokuset, ibland gjorde vi inte ens rätt skyltar eller i rätt ordning men vad gjorde det liksom när svansen sakta med säkert började höjas. Vi lekte på planen, lurade domarna med att hon va en unghund och kämpade massvis med attityd. Det slutade med att hon började sno frestelsen, hoppa och skälla på planen och verkligen busa!
Nu kände jag att vi va på rätt spår men jag fortsatte ändå på samma att tävlingarna fick helt enkelt vara lite urballade men vi hade så roligt.
Efter några tävlingar så kände jag att nu kan jag nog faktiskt börja berätta för Edith hur momenten egentligen ska se ut. Och hon tog det faktiskt väldigt bra. Blev riktigt säker och höjde snittet rejält. Och nu i helgen knep vi vårt sista CERT och den efterlängtade titeln!
Jag är SÅ stolt över oss! Både över Edith som inte gav upp på mig och inte jag på henne. För nu är vi äligt talat mer tajta, samspelta och framförallt säkra. Vi har en stabil säker grund och levererar bra tillsammans!