Årskrönika 2019

Nästan ett helt år och gått… och tävlingssäsongen är över för detta år. Jag vet knappt vart jag ska börja för när jag skriver detta sitter jag både med ett leende på läpparna av glädje till allt vi lyckats med men samtidigt tårar rinnandes längst min kind över en saknad som aldrig verkar vilja försvinna. Jag saknar min vän så oerhört mycket. Min följeslagare som va starten till allt. Glädjen kring hundträning, lära känna nya människor och starten på ett tävlande som varit så energiskt. Jag saknar dig Ozzy. I samband med att han lämnade mig dog något inom mig. Jag har aldrig riktigt helt hittat tillbaka till glädjen för agilityn igen. Även om jag fortsatte så ville det sig inte helt. Och även om det gick helt okej med Edith och Akki så kände jag att det saknades något. Och resultaten blev sedan därefter då jag hade svårt att hålla ihop, koncentrera mig och motivera mig till att springa. Istället fick jag försöka hitta andra aktiviteter med hundarna för att hålla dem sysselsatte och nästa tvinga mig till agilitybanan för att se om det verkligen va sant. Att min agilitykärlek va borta. Och ja, det är den… den är tyvärr borta och den verkar inte komma tillbaka. Jag har svårt att ta mig till starter, vill åka hem så fort jag är på plats och låter gärna andra springa med Akki då jag känner mig lost. Den enda agilityn jag fortfarande tycker är rolig är tillsammans med laget. För där gör vi det tillsammans och har en glädje ihop. Vilket är helt underbart! Vårat lag och team får mig ändå hålla hoppet uppe att det någon gång kommer att kännas som förr igen även när jag springer själv.

Men fram tills dess ska vi ha kul på andra sätt tillsammans mina hundar och jag! Här nedan följer iallafall årets sammanfattning!

Edith: 
Hon har fått starta upp Rallylydnaden igen. Vilket är både roligt och förbannad jobbigt. I agilityn är hon tuff och svår att ha i hand och i Rallylydnaden går hon lätt ner sig och känner sig pressad. antar att det som sagt är liter mer tajt arbete och hon helt enkelt tycker det är jobbigt med kraven och en lite mer samlad och strikt matte. Men vi kämpar på! 2 kvalificerade resultat har vi hunnit med under året i avancerad klass och kommer såklart försöka oss på ett tredje sen. Edith kan alla moment 110% men har svårt att hålla ihop det på tävling. Men jag hoppas att min envishet vinner i slutändan. Vi har även under årets lyckats ta vår sista pinne i hopp 2an i och kan nu titulera oss som ett klass 3 ekipage i Hopp iallafall. Vi har totalt gjort 14 starter till skillnad från 2018s 46st. Vi har dock hittat tillbaka till en bra relation under träning. Så under nästa år hoppas jag kunna föra över denna till tävling med.

Akki:
Akki har som sagt fått tävla agility mest. Främst i laget där jag fortfarande känner en värme och glädje. Vi har under årets slut nu endast 1 hopp pinne och 1 agility pinne kvar med laget för att kvala till SM 2020. Vi hoppas kunna ta den nu under våren! Annars har även Akki fått tävla lite Rallylydnad. Det går undan rejält och hon har lite svårt att hålla ihop sin fokus men 1st kvalificerat resultat har hon fått med sig iallafall.

Ruth:
Hon har verkligen fått glänsa detta år. Jag älskar alla mina hundar enormt mycket men Ruth är verkligen min drömhund! Hon har allt det jag söker! Och även om många hade trott det så har hon inte blivit någon agilityhund och ärligt talat vet jag inte om hon kommer bli det heller! Vi har istället valt att fokusera på Rallylydnad, Freestyle och Viltspår. Vi har under året sen februari lyckats ta oss till mästarklassen och hunnit göra iallafall 2 startar i just mästarklass även om jag valde att diska båda för att slippa gå in med press. Hon är grym! men jäkla svår samtidigt :)

Vi ska försöka oss på att ta ett Championat i Rallylydnaden nästa år även om det just nu känns väldigt långt bort. Jag måste bara försöka hålla mig till en gren i taget lite så jag kan fokusera på den och faktiskt träna på DEN grenen och inte massa annat hela tiden. Vi har även testat något helt nytt! Vi har testat att träna och tävla Freestyle. Något som är helt utanför min komfortzon. Men det har varit väldigt roligt att testa något där man inte känner någon, kan smyga runt lite anonymt och bara få njuta av stunden! Och det har varit nyttigt att utmana mig själv. Att våga ta steget ut till något som är jobbigt. Det var betydligt roligare är jag trott och jag tror absolut att jag kommer hålla i detta under nästa år med. Även börja testa HTM då jag gillar positionsarbete väldigt mycket!

Jag:
Ja vad säger man…. vilket år. Bytt tjänst, slutat hålla kurs, sagt upp sitt avtal som avtalsinstruktör, startat upp ett nytt företag, jobbar mer än någonsin, drabbad av ångest, stress och otillräcklighet. Känner mig skör, bräcklig och nåbar. Något jag aldrig varit innan… Känner en rädsla, otrygghet och nervositet. Jag har hamnat i ett läge jag inte varit i förr… jag känner saker! Jag har accepterat att jag mår dålig, att jag inte klarar allt och att det är okej. Det är okej att vara ledsen, att helt enkelt inte tycka tex agility är roligt längre. Även om alla verkar känna att dom måste ifrågasätta det. Men jag har också växt, känt att det är okej att vara sårbar. Det är okej att inte klara allt och faktiskt be om hjälp. Och det är okej att inte alltid vara bäst. Men jag känner mig också starkare än någonsin! Och jag är så tacksam att jag har en sån fin familj och vänner vid min sida. Utan er finns jag inte!

Nu är det dags att sätta upp nya mål och delmål. Både för mig själv och för mina hundar. Det kommer alltid att vara vi mot världen!

När jag skrivit klart detta funderar jag många gånger på om jag verkligen ska klicka på knappen ”publicera”. Men här kommer den, den nakna sanningen…